Angående sorg

Jag förlorade min mamma 2008. Jag hade i 17 år inväntat ett samtal som meddelade min mammas självmord, men det kom aldrig. Istället fick jag ta emot ett samtal som berättade att min mamma inte hade lång tid kvar pga cancer. Samma dag (eller kväll) somnade hon in.

Det går inte att sticka under stolen att vi hade ingen bra kontakt de senaste åren, vi hade helt ingen kontakt alls. Dock fick vi tillbaka kontakten de sista månaderna och det ger mig tröst, men samtidigt känner jag vemod att det tog slut så abrupt när vi väl hade fått tillbaka kontakten.

Nu när jag fått 2 barn och planerar bröllop så faller tankarna till mamma. Hon var så glad över att få bli mormor även om hon aldrig fick träffa A. Lyckligtvis hann hon höra underverket över telefonen och få bilder. Men R hann hon aldrig höra eller se. Hon får inte heller vara med om mitt bröllop. Det gör ont.

Men det som gör mest ont är känslan över att inte få sörja. I och med att det gått över 2 år nu så förväntas man av många att sorgen ska vara över. Men kruxet är att den går liksom inte över. Den har istället minskat och hamnat på en nivå jag kan leva med. Sedan känns det också som om att jag inte får sörja mamma i och med vår relation var som den var. Svårt att förklara för andra men det är så det känns...