Började bra. Kom till dagis, gick till dörren. Låst! Huset släckt! Va fan nu då? Vad har jag sagt för tid nudå? Eller har jag missat något? Börjar gå tillbaks mot grinden, dörren från Munken öppnas av en glad och trevlig personal som hälsar oss välkomna. Dagis hade flyttat tillbaka efter sammanslagningen. Grattis förvirrade småbarnsmamman!
Idag blir det jobb för att på kvällskvisten spendera en stund framför datorn fixandes med skolarbete, kanske kan vara helt ledig på torsdag om jag har tur. Eller ledig och ledig, kanske bara behöver göra småtrixet som kolla igenom och dubbelkolla. Kanske läsa de där 25 sidorna i pfdfilen som jag har skjutit upp alldeles för länge.
Huset röjdes igår, nedervåningen fick en genomkörare. Men vart kommer alla sakerna ifrån, och hur lyckas det bli så mycket tvätt? Ja, alltså jag förstår ju att barn som leker i sandlådor, äter själva och kryper precis överallt blir smutsiga. Men de kläderna är ju små, hur kan det bildas så stora högar? Livets mysterier i småbarnsfamiljen antar jag.
Och Norge, vad ska man säga? En ensam galning som orsakat så mycket sorg och känslostormar. Helt ofattbart hur man kan få för sig att planera någonting sådant meningslöst. Bland det klokaste jag hört denna helg är dock från en överlevande från ön, "om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans". En klok ung människa i sorg uttalade de orden. Och jag håller med om att ondskan aldrig ska få vinna över godheten. Kanske en barndomssaga, men so what?! Sagor kan bli sanna, drömmar kan så in. Hoppet är det sista som dör sägs det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar