Jodå, jag lever

Tro det eller ej men jag lever. Bara prioriterat andra saker än att uppdatera här. Dagarna är inte längre fyllda med massa skrivande, uppsatsen är nu "färdig". Vi ska bara träffas och ev flytta ett stycke för att sedan lämna in "vårt lilla barn". Så tacksam för lilla k som lusläst, kommenterat och gett värdefulla tips flera gånger om. Nella och Mona med för den delen. Ensam är verkligen ingen bra kombo för att skriva. Visserligen har jag och Kjell gjort jobbet, men vi har verkligen haft bra folk runt omkring oss som stöttat och tipsat, och fått en utomordentligt bra handledare i Jakob Billmayer.

Så vad gör jag på dagarna då? Jag är ute på praktik, eller VFU som vi på lärarutbildningen kallar det. Denna gången är jag på en förskola och trivs verkligen. Det är en del nya situationer, men eftersom jag har egna barn finns vanan där ändå. Men det kommer vara värdefulla veckor.

Klart

Tills vi hör något annat. Vad snackar jag om? Uppsatsen alltså. Den är färdigskriven och inskickad till handledaren för en sista koll. Den är också skickad till tre personer för korrekturläsning. 32 sidor hamnade vi på till slut. På måndag och tisdag ska jag försöka göra undan någon/några av de andra uppgifterna för den här terminen. På onsdag träffar vi handledaren, på torsdag ska jag träffa LLUaren inför VFUn och på fredag beger vi oss söderöver på ett dop.

Sömnlöshet

För er som känner mig väl vet ni att jag har lidit av sömnlöshet eller snarare insomningssvårigheter under ett längre tag. Det går liksom i skov, ibland somnar jag jättelätt och ibland går det inte alls. Idag verkar vara en dag då det liksom bara inte går att somna. Det positiva i kråksången är att jag får mycket gjort. Jag har i stort sett gjort klart en PP presentation om examensarbetet ikväll, och givetvis gjort massa annat nödvändigt som hänga på Facebook... Examensarbetet börjar för övrigt bli klart, klart för sista genomläsning av vår handledare alltså. Jag tackar gud för min skrivarpartner och jag funkat så bra ihop. Vi har stött och blött ordval, formuleringar och formalia samtidigt som vi skrattat och pratat om livets stora och små frågor. Man ska inte ropa hej innan man är över bäcken, vi ska trots allt slutföra arbetet och dessutom göra en opponering ihop. Men man måste ju få glädjas över den framgång man haft, hur ska man annars orka?

Denna vecka spenderas ömsom i Härnösand, ömsom på Alnö. Mestadels i Härnösand där vi får avnjuta härliga och meningsfulla föreläsningar. Inse att det där var minst 75% ironi. 25% av det vi gjort hitintills ligger på den meningsfulla sidan. Annars känns det lite krystat och malplacerat. Intressant, men ingen orkar bry sig när det enda som finns i vårt huvud är UPPSATSEN! För er som inte förstått det hela bor jag med min skrivarpartner och hans familj på Alnö under inneveckorna för att korta ner pendlingstiden med sisådär 1-1½ timme. Vilket känns underbart eftersom våra tider har varit 8-17 eller 8-15. Har fått ett eget rum i källaren, egen dusch (finns tom bastu), får frukosrt, lunchmatlåda, lagad middagsmat och blir matad med kvällsfika. Det känns som att komma till ett hotell i villaformat. Hade det inte varit för dagarna i Härnösand hade det varit rena rama vilohemmet.

Insomningssvårigheter gör tydligen att jag svamlar en hel del här också....Borde försöka sova så jag är någorlunda vaken till vårt litteraturseminarium om etik och föreläsningar om utvecklingssamtal och föräldrasamtal.

Uppsats

Mitt liv de senaste veckorna har kretsat kring en uppsats. Ingen uppsats som helst heller. En uppsats som måste klaras av för jag ska få mitt drömyrke, ingen press alls alltså. Jag ser nu ljuset i tunneln. Jag är evigt tacksam att jag tackade ja till en partner. Det har varit guld värt! Vi har stött och blött saker och ting, diskuterat ord och meningsbyggnad. Men nu börjar en färdig produkt växa fram. Vi ska ägna kvällarna nästa vecka till korrekturläsning, fixa de saknade delarna och ordna till referenser. Sedan har vi en hel vecka på oss innan vi ska ge oss ut på praktiken.

Livet i övrigt? Jadu, det handlar om 2 timmar varje kväll där barnen är vakna...Ska bli så obeskrivligt skönt när studerandet är klart. Just det ja. Fick massa goda nyheter om behörigheter och allt där till. Underbart!

Men blogga då!

Riktigt så sas det väl inte, men var ändock andemeningen. Så här kommer ett långt inlägg, jag är för lat för att göra flera små...

Bröllopsdagen inleddes med att firas på lördagen, fast den egentligen inträffade under söndagen. Maken min bjöd med mig på dykresa. Jag hade inte dykt på drygt 6 år så jag ska inte sticka under stolen att jag var nervös, och ringrostig på att plocka ihop dykpaket. Men väl under vatten var det som att cykla, allt kom tillbaka. Det kändes så bra, och jag kan inte förstå varför det tog 6 år att dyka. Tyvärr inga bilder som togs den dagen men på vägen till Rödevrak utanför Alnön så hade vi nästan spegelblankt vatten och strålande solsken. Det var med andra en underbar dag, trots att vi missade Mittmarken (marknad hemma på byn). Fröken Bestämd var dock på marknaden och röjde järnet med Elma och Eskil. Hon var helt överlycklig när hon skulle berätta vad hon gjort under dagen. Hon fick nämligen flyga helikopter(!) och fick utöver detta en heliumballong (föreställandes Patrik i Svampbob Fyrkant). Lilleman umgicks med sina gudföräldrar.

Söndagen inleddes med att äta en riktigt god frukost, för att sedan gå mer i arbetets tecken. Parvel stod och gjöt grund till vårt uthus hela dagen och jag och Fröken Bestämd tog reda på trädgårdens gåvor:

Det blev drygt 1 kg svarta vinbär och några kilon äpplen. Vinbären är infrysta för att kunna användas i höstens goda grytor.

Jo, just det ja. På bröllopsmiddagen fick vi också ett paket som kom med orden att inte öppna det förrän instruktioner nådde oss om att det var tillåtet. Och på söndagsmorgonen trillade ett sms in (brevbäraren har ju den dåliga hyfsen att inte jobba på söndagar) med att äntligen var det dags. I års tid har det där paketet bara skrikit till oss "Öppna mig!" och så var det dags...

Och i paketet låg...

En minityrversion av oss! Nåja, nästan för min klänning var väl inte lika 70 talsinspirerad, och Pavel hade ingen hatt. Och tårtan i verkligheten hade blå blommor och inga rosetter... ;P Men det var en underbar gåva och framför allt en mycket trevlig gest att börja morgonen med.

Annars händer det inte mycket här hemma. Jag försöker hålla ordningen här, det går bättre än förut men jag har inte den där ordningensgenen flera av mina vänner verkar ha. Och så har vi den där uppsatsen som måste skrivas. Det går stadigt framåt för oss, men vi är inte klara på långa vägar och jag är ändå riktigt nervös för hur det ska gå. Dessutom måste vi börja med alla 2987493 andra uppgifter också. Det är liksom bara bita i det sura äpplet och knega på. Jag har bestämt mig att det ska gå, onsdag vecka 51 ska jag vara klar med denna termins alla uppgifter och därmed också min efterlängtade lärarexamen. Att jag sökt en extra termin lägger vi åt sidan för stunden...Parvel knegar på jobbet och leker snickare/murare med mycket gott resultat. Tänk vilken händig man jag gifte mig med den där höstlördagen ifjol. Barnen ömsom driver mig till vansinne, ömsom de får mitt hjärta att smälta av kärlek.

Jag vill berätta

Att jag har fått ett till barn - en underbar son, hur mycket dina barnbarn kan, att jag fick högsta betyg på sommarkursen, att jag gifte mig, att Fröken Bestämd ser ut precis som du gjorde när du var liten, att jag saknar dig, att jag behöver din hjälp med trädgårdplaneringen, att jag snart är klar med utbildningen till lärare, att jag köpt hus, att jag ska bli insatssoldat, att jag saknar dig. Det finns så mycket jag vill säga, men nu är det över. Cancern tog ditt liv och jag hatar det. Vissa dagar tänker jag inte alls och andra dagar är det bara saknaden som finns i min hjärna. Regniga dagar är sådana dagar. Regn påminner mig om den dagen samtalet från Sahlgrenska som kom att förändra mitt liv kom. Regn påminner mig om alla känslor jag hade i bilen på vägen ner. Regn påminner om tomheten och smärtan jag kände när jag fick höra att du var borta för alltid. Saknaden gör ont. Livet hjälper mot smärtan. Jag försöker att bli bättre att leva i nuet, men ibland gör det bara så ont...

www.ungcancer.se

Ingen marknad

Blev det för oss idag, men dykning! Så obeskrivligt underbart var det att dyka. Solen sken, lugnt vatten och trevliga människor och fina vrak. Första vrakdyket och första dyket på 6 år! Var lite nervigt inne, men takterna sitter i helt klart. Givetvis kommer det bli fler gånger!

Marknad blev det för Fröken Bestämd. Hon var överlycklig. Inte nog med att hon fick umgås hela dagen med bästa vännen, utan hon fick också åka helikopter och så fick hon en heliumballong. Lilleman umgicks med gudföräldrarna och såg ut att må så gott när vi hämtade han.

En lyckad dag för alla i familjen alltså