Det bara dog ut (långt)

Det här med att vara produktiv alltså. Igår gjorde jag inte ett skavtt kändes det som, eller jo jag satte upp en klocka i vardagsrummet som väntat komma på plats sedan typ början på augusti. Jag skrev en liten lista på saker som borde åtgärdas/göras. Inget är måste, utan snarare vill. Saker som borde varit klara för länge sedan men som får styrka på foten för en massa (tråkiga) måsten hela tiden.
Idag är jag sugen på att fara och bada med barnen. Men är något nervös. Har aldrig varit och badat själv med barnen, eller jo med Fröken Bestämd men inte med både.
Dessutom vaknade Lilleman 4.30 och var superpigg! Själv hade jag världens huvudvärk fram till alldeles nyss...Så jag vet inte om jag pallar stim och stoj i badhuset, men det vore skoj. Annars får det bli nästa söndag...

Höstdepressionen är här kan jag lugnt lova. Att jag sedan är småbarnsförälder till två gör saken kanske inte bättre. Jag sover i genomsnitt 5 timmar/natt vilket är minst 3 timmar för lite, har huvudvärk titt som tätt (men tack och lov inte migrän) och känner mig så där orkeslös till gränsen på levande död vissa dagar, för att vissa dagar ha världens energiboost...Dotterns trots börjar också sätta in...Kul! Fast det är en fas som ska gås igenom men det är inte roligare för det.
Höstens kyla, mörker, tankar om döden etc gör saken inte bättre. De senaste 3 år har det varit lika många begravningar, och igår fick jag veta om ännu ett dödsfall inom släkten. Långväga men ändå en person som funnits sedan jag kan minnas. Läste någonstans efter Mamma gick bort att man normalt upplever 5 begravningar under sin livstid. Jag har varit på 5 redan, och det lär ju inte stanna där. Det "sjuka" är att det varit 3 barnbegravningar...